Kockar och annan kökspersonal löper större risk än andra att drabbas av lungcancer. Men det beror inte på dålig luft i restaurangköken utan på rökning. Det visar studier vid Karolinska Institutet.

I tre olika studier har arbetsmiljön i restaurangbranschen granskats. Man har tittat på riskerna för kökspersonal att drabbas av lungcancer respektive hjärtinfarkt samt gjort mätningar av luftföroreningar i olika köksmiljöer.
– Kökspersonal löper en ökad risk att drabbas av lungcancer och en hypotes har varit att det beror på dålig luft i restaurangköken. Men vår studie tyder inte på det. När vi tog hänsyn till personalens rökvanor försvann den förhöjda risken, säger Marie Lewné, yrkes-hygieniker vid Karolinska Institutet och delaktig i studien.

Hundratals mätningar
Vid mätningarna undersökte man förekomsten av partiklar och polyaromatiska kolväten. Ett hundratal mätningar har gjorts i storkök, à la carte restauranger, asiatiska restauranger och snabbmatkök.
– Mest luftföroreningar hittade vi i de asiatiska köken där man wokar mycket, men halterna var inte alarmerande höga. Lägst halter hittade vi förvånande nog hos snabbmatkedjorna, säger Marie Lewné.
De kockar och övrig kökspersonal som deltog i studien hade vid mätningarna luftfilter med tillhörande pump fästade på axeln, alldeles bredvid munnen. Genom att väga filtren före och efter användning fick forskarna reda på hur mycket föroreningar som fanns i luften. Det är det här första gången luften i restaurangkök analyserats i Sverige, berättar Marie Lewné.
– Det vi skulle vilja göra nu är att gå vidare och analysera de partiklar vi samlat in för att ta reda på exakt vad de innehåller.
Enligt tidigare studier löper kvinnliga kockar, köks- och restaurangbiträden samt servitörer ökad risk att drabbas av hjärtinfarkt. Den del av den aktuella studien som rör just hjärtinfarkt är i skrivande stund inte helt klar, men hittills finns inget som tyder på att detta skulle bero på dålig köksluft, enligt forskarna själva.
Linda Sundgren

Hos Viking Line pågår en harmonisering av arbetsmiljöarbetet på rederiets fartyg. Skyddsronder ska införas under blåvit flagg och gemensamma arbetsmiljökurser och projekt är planerade. Arbetet leds av miljö- och arbetarskyddssamordnare, Susanna Airola.

Svenska fartyg styrs av en arbetsmiljölag; finska av en arbetarskyddslag. Och det handlar inte bara om en begreppsskillnad, regelverken har också delvis olika innehåll. För Viking Line, med fartyg registrerade i båda länderna, innebär det att man har två lagar att förhålla sig till beroende på vilken flagg fartyget går under. Susanna Airola berättar att man i Finland saknar skyddsombud som representerar de olika avdelningarna ombord. Istället har man så kallade arbetarskyddsfullmäktige. Det ska finnas en ordinarie fullmäktige och två vice på varje fartyg med uppgift att företräda besättningen och samarbeta med rederiet i arbetsmiljöfrågor. En annan skillnad mellan länderna är att finsk lag inte kräver skyddsronder, vilket tillämpats på svenska fartyg sedan många år.
Men nu vill alltså rederiet skapa en enhetlig arbetsmiljöpolicy för sina fartyg. Oavsett flagg ska man arbeta efter samma principer och med likartade organisationer.
– Vi vill att alla våra fartyg ska hålla samma kvalitet och vi vill kunna skicka ut samma direktiv till alla fartyg. Ambitionen är att titta på vad som fungerar bra i de olika regelverken och sedan införa det på samtliga fartyg, säger Susanna Airola.
Ett konkret exempel är skyddsronder som nu håller på att införas även på de finskflaggade fartygen.
– Det finns inget i finsk lag som kräver skyddsronder. Men vi tycker det är en
jättebra praxis och därför inför vi det på alla båtar, säger Susanna Airola.

Gemensamma riskbedömningar
En annan åtgärd mot ett mer sammanhållet arbetsmiljöarbete är det gemensamma systemet för riskbedömningar som upprättats. Under hela fjolåret jobbade en stödperson, som normalt tjänstgör som sjukvårdare ombord, med att stödja arbetet med riskbedömningar för samtliga fartyg. Det var ett stort men nödvändigt arbete, konstaterar Susanna Airola.
– De gamla riskbedömningarna hade varje avdelning på varje fartyg gjort själva utan jämförelser med övriga flottan. Det blev alldeles för stora skillnader i bedömningarna och många gånger för mycket personligt tyckande.
Som underlag för de nya riskbedömningarna har man använt ett system som finska social- och hälsovårdsministeriet tagit fram.
Ett annat led i samordningen av arbetsmiljöarbetet är att låta ombordpersonal gå gemensamma kurser.
– Vi behöver ge dem verktyg att arbeta med och det tror jag att de kan få genom kurserna. Det är de ombord som är sakkunniga och som utför det praktiska arbetsmiljöarbetet, vi på rederiet är mer som en stödfunktion.

Arbetssäkerhetskort
Under året ska befälen även få ta så kallade arbetssäkerhetskort. Det är den finska industrin som utvecklat en en-dagarsutbildning om hur man skapar en säker arbetsmiljö för tillfällig personal och nyanställda. Till den ska Viking Line skicka sina ombordchefer.
– Vi har en hel del folk från underleverantörer som kommer ombord och jobbar och att ha personal utifrån kräver särskilda skyddsåtgärder. Kursen tar också upp introduktion av nyanställda och hur viktigt det är att man som ny får lära sig att arbeta säkert, säger Susanna Airola.
På Viking Lines fartyg är befälhavaren arbetsmiljö- eller arbetsskyddschef ombord. De är tre personer som delar på varje tjänst, och en av de tre har ett större ansvar för arbetsmiljön än de andra. Nytt för i år är att man ska samla alla huvud-ansvariga befälhavare till möten med rederiet där det fortsatta arbetsmiljöarbetet ska stakas ut. Första träffen är planerad till i mars.
– Vi kommer att titta bakåt på det vi gjort, gå igenom statistik, se hur det ser ut idag och sedan diskutera vilka områden som behöver utvecklas och hur det ska gå till. Kanske kommer det bli gemensamma utbildningar eller nya rutiner, men det återstår att se vad som kommer fram under mötena.
Linda Sundgren

År 1912 utsågs de första skyddsombuden i Sverige. Till en början var det ett vanskligt uppdrag med risk att mista jobbet vid konflikt med arbetsgivaren. Men med åren stärktes ombudsrollen och idag har man rätt att som yttersta åtgärd stoppa ett farligt arbete.

Ett stort antal allvarliga olyckor, allmänt bedrövliga arbetsförhållanden och en växande arbetarrörelse drev fram Sveriges första arbetarskyddslag. Den sjösattes 1912 och gav arbetare rätt att utse egna ombud. Ombuden skulle företräda arbetstagarna, i första hand i samband med de statliga yrkesinspektörernas besök, men också bevaka statens intresse av bättre hälsa. Men att vara skyddsombud var långt ifrån riskfritt. Christina Järnstedt på LO är projektansvarig för en ny publicerad bok om skyddsombudens historia. Hon är väl insatt i dåtidens arbetsrättsliga förhållanden, och de lämnade mycket i övrigt att önska.
– I början hade skyddsombuden inget rättsligt skydd alls. Att ta ett ombudsuppdrag kunde i värsta fall innebära att man miste jobbet om man inte kom överens med arbetsgivaren och det var inte särskilt populärt att bli skyddsombud, säger hon.
SAN utbildade skyddsombud

De första åren var det arbetstagarna själva, inte facken, som utsåg ombuden. Riskerna kring uppdraget gjorde att rekryteringen gick trögt, men allteftersom rollen och rättigheterna stärktes blev ombuden fler. Christina Järnstedt berättar att det 1930 fanns 1 000 arbetsplatser med skyddsombud; 1935 hade den siffran fördubblats och ytterligare fem år senare fanns det 4 000 arbetsplatser med skyddsombud.
– Skyddet för ombuden ökade och det kom en skrivelse om hur trakasserier mot dem skulle hanteras. Der underlättade naturligtvis rekryteringen.
I slutet av 1940-talet förnyades arbetarskyddslagen. Det blev obligatoriskt att utse ombud på arbetsplatser med minst fem anställda liksom att inrätta skyddskommittéer på företag med minst 50 anställda. Det blev även möjligt att utse regionala skyddsombud med uppgift att hantera arbetsmiljöfrågor på mindre arbetsplatser som saknade egna ombud. Men samtidigt fanns ett groende missnöje över ombudens begränsade handlingsförmåga. Många menade att de inte hade tillräckligt inflytande och styrdes för mycket av arbetsgivarna.
– På sextiotalet kom en rapport som visade att skyddsombuden saknade reellt inflytande. De hade inte gjort arbetsmiljön bättre utan snarare bidragit till de rationaliseringar som företagen genomfört. Man ville ha mer att säga till om och att de mänskliga aspekterna skulle vägas in i beslut som rörde arbetsmiljön, säger Christina Järnstedt.
Kritiken mynnade ut i omfattande strejker och lobbyarbete under hela sextiotalet och nästkommande decennium kom det stora genombrottet för arbetsmiljön. 1978 kom en ny arbetsmiljölag. Att begreppet arbetarskydd ersattes med arbetsmiljö markerade en breddning i synen på vad lagen omfattade. Skyddsombudens möjligheter att agera vidgades och de fick rätt att som yttersta åtgärd stoppa farliga arbeten. 1965 blev det möjligt att utse skyddsombud ombord på fartyg och under sjuttiotalet kom ett stort antal skyddsombud på sjösidan att utbildas i San:s regi. Med anledning av skyddsombudens 100-årsjubileum, har LO, TCO och Saco tillsammans inrättat Skyddsombudens dag. Den kommer att infalla 24 oktober varje år och firas för första gången i höst.
Linda Sundgren

Dennis Berggren har varit skyddsombud på M/S Gotland sedan 2003. Foto Linda Sundgren.

Ett nytt omklädningsrum, nätkablar till hytterna, eget gym och ombyggnader i byssan. Förbättringsarbetet på M/S Gotland har pågått ända sedan leveransen för nio år sedan. De flesta större projekten har drivits via den lokala skyddskommittén.

Någon halvtimme efter avgång från Nynäshamn är surrningen av gods och trailers klar. Matros Dennis Berggren kränger av sig den tjocka jackan och slår sig ner med en slät kopp kaffe i mässen. Ända sedan fartyget levererades från varvet i Kina 2003 har han varit skyddsombud ombord, och under de år som förflutit har flera större förbättringar genomförts.
– Det har varit en hel del konstruktionsfel som vi rättat till i efterhand och det finns fortfarande grejer som behöver åtgärdas. Ett sådant här fartyg blir nog egentligen aldrig helt färdigt, men det hade säkert varit billigare att göra rätt från början istället för att ändra i efterhand, säger Dennis.

Diskussion i mässen
Lunchen närmar sig och det är snart fullt runt bordet. Dennis berättar att man just nu arbetar för att få ett räckverk i akten på däck fem för att eliminera fallrisk vid byte av lysrör.
– Jag har något som vi borde driva, flikar andrestyrman Helena Jansson in som slagit sig ner bredvid, och det är att vi saknar befattningsbeskrivningar. För nya som inte bara kan gå på rutin eller om det händer något är det jätteviktigt att det finns dokumenterat vilka uppgifter var och en ansvarar för.
Det blir diskussion runt bordet och flera håller med styrman. Även om frågan redan lyfts hos rederiet, säger Dennis att det är något även för skyddskommittén att ta upp.
– Det ska vi göra. Men jag har själv inte tänkt på det här tidigare och för att man ska kunna driva en fråga måste någon väcka den, konstaterar han.
Något som däremot stått högt på dagordningen under flera år är ett ordentligt omklädningsrum för manskap och styrmän. Dennis berättar att de (tio personer) till helt nyligen haft en hytt på fem kvadratmeter att dela på, med för få skåp och där de varit tvungna att förvara skyddskläder i hytterna. Nu har man istället fått ett rejält tilltaget utrymme på däck två som länge stått oanvänt. Och förutom skåp och bänkar som redan är på plats, ska det även hit soffor och bord.
– Det blir kanon, säger Dennis när vi står i det nyinredda omklädningsrummet. Då slipper vi byta om när vi bara ska in i dagrummet och ta en snabbfika.

Ankomst i Visby. Foto Linda Sundgren.

Systerfartyg
Här finns även plats för förvaring. Dennis öppnar ett par höga plåtdörrar och visar ett lager av tryckluftsmasker, filter och engångsoveraller.
– Rederiet har blivit jäkligt bra på att tillhandahålla det vi behöver och vi får de bästa grejerna. Medvetenheten kring skyddsutrustning har ökat och det märks både på kontoret och här ombord, säger han.
På väg ut möter vi ett gäng av Dennis kollegor från systerfartyget M/S Visby. De är ombord för att titta på det nya omklädningsrummet eftersom de har samma utrymmesproblem hos sig. Ambitionen är att behålla fartygen så likvärdiga som möjligt, och för några år sedan beslutade man att införa gemensamma skyddskommittémöten. Dennis säger att det gått lite trögt och att man hittills bara haft ett sådant möte, men att idén är god.
– Det är roligt att jämföra hur man valt att lösa olika problem, säger han.
På M/S Gotland finns tre ordinarie skyddsombud och en vice från varje avdelning: däck, maskin och ombordservice. Därutöver har man ett huvudskyddsombud som samordnar arbetet. Ungefär var tredje månad hålls ett skyddskommittémöte och många av de större förändringar som genomförts har drivits igenom via skyddskommittén. Som det nya omklädningsrummet, ändringar i byssan där vassa hörn tagits bort och arbetsbänkar justerats, inrättandet av ett ombordgym och nu senast, dragningar av nätanslutningskablar in till hytterna. Det sistnämnda var verkligen välbehövligt, säger Dennis.
– Innan hade vi bara två datorer med internet, en i spelrummet och en i dagrummet. Men det känns ju inget vidare att sitta och betala räkningar och mejla med en massa folk omkring sig så det är väldigt skönt att kunna sitta i hytten och fixa sådant nu.
Men allt behöver inte gå den officiella vägen, säger han.
– Det är jäkligt bra arbetskamrater här. Har vi exempelvis ett problem på däck som vi behöver maskinkillarnas hjälp att lösa går vi till dem direkt och så fixar de det. Det är alltid något som behöver lagas eller fixas på en sådan här båt, men det mesta kan vi lösa själva utan att behöva dra ihop en skyddskommitté.
Efter en drygt tre timmar lång överresa styr M/S Gotland in mellan stenpirarna i Visby hamn. Dennis och hans kollegor som tagit sig ut på backen har byltat på sig ordentligt i den bitande vinden. Däcket är glashalt, trots att man numera har fått avtagbara plåtar för klysen som hindrar den värsta nederbörden och sjövattnet att skölja in.
– Innan vi fick dem kunde det blåsa in mängder av vatten och det gick nästan inte att vara här. På vintern isade de igen och då fick man gå ut innan ankomst för att knacka hål i isen. Men nu har det blivit betydligt bättre, konstaterar Dennis.

Betydligt säkrare
Så snart fartyget ligger fast vid kaj går Dennis ner på lastdäck. Så här mitt i veckan, mitt på dagen under lågsäsong är det sparsamt med bilar och däcket är snart helt tömt. Annars är just lastning och lossning något av de mest kritiska arbetsmomenten på däck. Både person- och yrkestrafik har i regel bråttom, både av och på, och det gäller att hålla sig undan.
– Ser du plåtarna där borta, säger Dennis och pekar bort mot ett av sidoskotten. För ett tag sedan var det en Bollnästruck [drar gods av fartyget] som fick sladd på grund av halka och for rakt in i skottet. Hade det stått någon där hade det slutat jäkligt illa.
Men, säger han, det har blivit betydligt säkrare att arbeta ombord. Bara under de senaste fyra fem åren har det skett stora förändringar med regelskärpningar, attitydförändringar och myndighetskontroller.
– Alla är jäkligt mycket mer medvetna nu. Det trycks mycket på att vi ska göra riskbedömningar och det har gjort att man fått upp ögonen för arbetsmiljön på ett helt annat sätt. I början var analyserna rätt krångliga men nu har de blivit mycket enklare och då används de mer också.
Efter ett par timmar i Visby med bland annat obligatorisk brandskyddsorientering är det dags får återresa. Dennis, som har några timmar ledigt passar på att äta kvällens leverstuvning och ta en fika i det välbesökta dagrummet. Vid halv åtta är det dags för honom att gå på igen.
Linda Sundgren

Sans nya utbildning vänder sig till alla som jobbar med arbetsmiljö till sjöss.

Nu är det möjligt att på Sans hemsida genomföra en utbildning i arbetsmiljö som nämnden tagit fram. Kursen är gratis och vänder sig i första hand till ombordanställda.

Före årsskiftet lanseras den även på engelska och en version för utlandsflaggade fartyg är under utveckling.
I den interaktiva utbildningen Bättre arbetsmiljö till sjöss tas ett brett grepp om ämnet. De första kapitlen handlar om de nationella och internationella regelverk som styr arbetet medan resterande delar går in på mer specifika arbetsmiljöproblem och förhållanden inom olika avdelningar. Kursen vänder sig främst till ombordanställda men även studenter samt den som ägnar sig åt arbetsmiljö- och säkerhetsfrågor på rederikontoret kan genomföra den.
– Jag har svårt att komma på någon i rederiet som inte skulle ha användning av utbildningen och idealet vore förstås om alla gjorde den, säger Cecilia Österman, doktorand vid Chalmers tekniska högskola och San-representant. Den är rikt illustrerad och ger en bra bild över arbetsförhållandena ombord.
Enligt Cecilia, som själv utbildar blivande sjöbefäl i arbetsmiljö på Chalmers, passar utbildningen både nyutexaminerade och dem som redan har några år i yrket.
– Visst lär vi ut en del av det här på skolorna, men det är inte säkert att man är så mottaglig för all information just då när det är mycket annat att tänka på. Har man däremot jobbat ett tag kan det vara lättare att relatera till innehållet i utbildningen och dessutom är det alltid bra att fräscha upp sina kunskaper.
Utbildningen bygger på innehållet i Arbetsmiljömanual för sjöfarten och den som är bekant med pärmen kommer säkerligen känna igen sig i kursen. Utbildningen kan genomföras i ett svep eller vid olika tillfällen. Varje kapitel avslutas med ett antal frågor som måste besvaras innan man kan gå vidare, men kursen är inte certifierad.
– Avgörande i arbetsmiljöarbetet är inte att uppfylla en viss paragraf utan att faktiskt minska ohälsa och olyckor till sjöss, säger Cecilia Österman.
Bättre arbetsmiljö till sjöss är utvecklad i samarbete med Shipgaz training. Den finns på san-nytt.se samt training.shipgaz.com. Under 2012 kommer även en arbetsmiljöutbildning som är anpassad för utlandsflaggade fartyg.
Linda Sundgren

”Jag är en obotlig optimist”. Johan Högdén tror på svensk sjöfart. Foto Linda Sundgren.

Johan Högdén är Bohuskillen som drömde om att bli politiker men istället gick till sjöss. Idag arbetar han med arbetsmiljö- och säkerhetsfrågor hos Transatlantic och han ångrar inte sitt yrkesval.

Den som träffat Johan Högdén, DP (designated person) på Transatlantic glömmer honom inte i första taget. Kunnigt, engagerande och med en ständig glimt i ögat delar han gärna med sig av sin syn på allt från den blågula flaggens framtid till arbetsmiljö och säkerhet ombord.
– Jag är obotlig optimist och tror på svensk sjöfart, säger han på bred Skärhamnsdialekt. Vi kan det här med arbetsmiljö och säkerhet, men vi kanske behöver vässa armbågarna lite till och bli bättre på att visa vår omvärld vilken hög kvalitet vi faktiskt har.
Johan tycker att mycket redan är bra ombord, men tillägger att allt kan bli bättre. Hans framgångsrecept är dialog och samarbete; att ta tillvara den kunskap som finns, både ombord och på rederikontoren, och tillsammans hitta lösningar som fack och redare kan enas kring.
– Vi försöker uppfinna hjulet så många gånger, men vi har redan mycket lärdomar och kunskaper, det är inte där det brister. Det vi måste göra nu är att komma till ett samförstånd mellan redarna, befälen och manskapet om vilka åtgärder vi ska sätta in.
– Men det behöver inte vara några konstigheter, fortsätter han. Det kan räcka med sådant som att Redareföreningen får en timme att berätta om sina grejer när Seko sjöfolk håller kurser för skyddsombud och att Seko bjuds in när Redareföreningen har sina möten. Det viktiga är att man inte stänger konferensdörrarna utan att man välkomnar varandra.

Blev tidigt arbetsmiljöintresserad
Sina åsikter om sjöfarten och tillvaron ombord grundar han på många års erfarenhet och studier. 16 år gammal gick Johan till sjöss som mässkalle. Siktet var inställt på politiken och sjöfarten skulle bara vara ett kliv i den riktningen.
Även om Johan senare blev både ordförande i ett lokalt ungdomsförbund och fick andra politiska uppdrag trivdes han alldeles för bra för att lämna branschen. Men redan som nymönstrad jungman fick han upp ögonen för arbetsmiljö- och säkerhetsfrågor.
– Rune Ljungström var världens snällaste bås. Han tryckte ner ett par hörselskydd över öronen på mig och sa att ”Du ska inte göra samma misstag som mig”. Rune var stor och stark och snäll som en björn och honom sa man inte gärna emot. Men så funkar det idag med. De yngre lyssnar till de mer erfarna och om de äldre är lite smarta kan de ha stor inverkan på de nya som kommer ut på båtarna; det gäller både elever och nyanställda.
Båsens inställning och att Johan blev vittne till ett par allvarliga olyckor gjorde att han blev noggrannare med skyddsutrustning.
– I början undrade folk vad jag var för ufo som sprang omkring utklädd på däck. Men sen kom de också på att det kanske var bra att skydda sig och det blev nästan en tävling om vem som kunde ta på sig mest och bäst grejer, berättar han.

Ofta till sjöss
Sedan fyra år jobbar han med arbetsmiljö- och säkerhetsfrågor på rederikontoret. Men de nästan 20 år som han var på sjön är ovärderliga i den nuvarande tjänsten, säger han och tillägger att han ofta är ute på fartygen och pratar med besättningarna.
– På en och en halv vecka har jag besökt två fartyg och för en ilandfluten sjöman som mig är det de besöken som sätter guldkant på tillvaron. Det gör också att jag inte drunknar i dokument och formulär och att jag hänger med i det som händer ombord, säger han.
De brister och klagomål som kommer fram vid fartygsbesöken tar han med tillbaka till kontoret och försöker lösa.
– Sjömän är ofta bra på att förklara varför de har den ena eller andra åsikten och är det något jag gillar är det konstruktiv kritik.
Linda Sundgren

För snabb firning
Vid sjösättning av livbåt firar man normalt livbåten till embarkeringsläge. Firningen till det läget ska ske ganska långsamt för att undvika tvära rörelser som kan få folk att falla eller livbåten att skadas. Därför kan det finnas en inbyggd fartreducering, men vid ett flertal tillfällen på olika fartyg har det inträffat att denna fartreducering inte fungerat. Livbåten har därför haft hög hastighet när den kommit till embarkeringsläget. Den har gungat till kraftigt och också slagit emot sidan så personer ombord blivit omtumlade och riskerat att falla överbord samtidigt som det uppstått skador på livbåten. Någon förklaring till att det inträffar har inte framkommit till utredningsenheten.

Lyfter man handtaget (1) firas båten långsamt tills den kommer till embarkeringsläget. Därefter kan man lyfta handtaget helt vilket får ventilen vid (2) att dras ut, och då ökar hastigheten. Detta ska normalt inte ske förrän livbåten firas från embarkeringsläget till vattenytan.

Mob-båt föll med dödlig utgång
En allvarlig olycka med dödlig utgång inträffade med en man-över-bord-båt som hissades upp till stuvningsläget. En gränslägesbrytare var ur funktion och vajern kom därför att utsättas för så stora krafter att den gick av och båten med besättning föll till vattenytan. Det är av största vikt att gränslägesbrytare fungerar som de ska. Man bör därför testa dem varje gång man ska använda systemet. Dessutom ska man alltid hissa upp båten med handkraft sista biten, och inte köra till toppläget med motor. Tillverkaren rekommenderar att man byter brytare efter högst två år.
SFu dnr 06.05.02-2011-2382 m.fl.; Schat Harding doc no 2266

Hemsidan
Du glömmer väl inte att besöka San på webben? Här hittar du information om aktuella arbetsmiljöhändelser, forskningsresultat och kommande evenemang med mera. Du kan också läsa tidigare nummer av San-nytt och all information finns översatt till engelska.
Adressen är www.san-nytt.se.
Välkommen!
 

Förebyggande arbete mot alkohol och droger
I publikationen Missbruk i arbetslivet – hur du arbetar förebyggande med alkohol och droger ges konkreta råd om vad man kan göra när man misstänker att en kollega har missbruksproblem. Den kan beställas hos Arbetsmiljöverket, www.av.se, beställningsnummer H420 och kostar 120 kronor.